Medicinsk fotvård

Medicinsk fotvård, i flera regioner kallad fotsjukvård, är behandling av fötter där en sjukdom gör att små skador kan bli allvarliga. Diabetes är den vanligaste anledningen, men även cirkulationsrubbning, reumatisk sjukdom och psoriasis kan ge fötter som behöver professionell skötsel. Här går vi igenom vem som kan få behandlingen subventionerad och vad som skiljer den från vanlig fotvård.

Fötter får sällan uppmärksamhet förrän något gör ont. Vid vissa sjukdomar är det ett problem, eftersom nedsatt känsel gör att skadan aldrig hinner göra ont innan den blivit allvarlig. Där kommer den medicinska fotvården in.

Vad innebär medicinsk fotvård?

Behandlingen utgår från en bedömning av foten: hud, naglar, känsel, cirkulation, felställningar och tryckpunkter. Sedan tas förhårdnader och liktornar bort, naglar klipps och slipas, svamp- och sprickbildning bedöms och nageltrång åtgärdas. Arbetet sker med steriliserade instrument, och fynden dokumenteras så att förändringar över tid går att följa.

Väl så viktig är den del som inte handlar om instrumenten. Fotterapeuten tittar på skorna, känner efter var trycket sitter och ger råd om avlastning, strumpor och daglig skötsel. Behövs inlägg eller specialskor lotsas du vidare till ortopedteknisk verksamhet, och ett sår som inte läker ska bedömas i vården.

Vanlig fotvård på salong är något annat. Där finns ingen medicinsk indikation, ingen riskbedömning och ingen koppling till din journal, och den betalar du alltid själv.

Vem behöver medicinsk fotvård?

Diabetes är den vanligaste anledningen. Långvarigt högt blodsocker kan skada både nerver och blodkärl i fötterna, och kombinationen är riskabel: nervskadan gör att du inte känner skavet, och kärlskadan gör att såret läker långsamt. Ett skoskav som hos någon annan hade läkt av sig självt kan då utvecklas till ett djupt sår.

Andra grupper är personer med perifer kärlsjukdom, reumatisk sjukdom med felställda tår, neurologiska sjukdomar med nedsatt känsel, psoriasis med svåra hudförändringar på fötterna och personer med återkommande nageltrång. Även den som inte kan nå sina egna fötter, eller ser för dåligt för att kontrollera dem, behöver hjälp av någon annan.

Betalar regionen för medicinsk fotvård?

Här skiljer sig reglerna mest. Flera regioner subventionerar fotsjukvård för personer med bestämda diagnoser, ofta med ett tak på antalet behandlingar per år och till en avgift som liknar annan öppenvård. Andra regioner har snävare regler eller riktar stödet enbart mot de högsta riskgrupperna.

Ingår behandlingen i den regionfinansierade vården räknas avgiften i normalfallet in i högkostnadsskyddet för öppen vård på 1 450 kronor. Betalar du hos en mottagning utan regionavtal står du för hela kostnaden själv, och den räknas inte mot något tak. Priserna sätts fritt, så be om prisuppgift för både förstabesök och återkommande behandlingar. Kontrollera vad som gäller för dig på 1177 när du valt region.

Behöver jag remiss?

För att få subventionen krävs i de flesta regioner en remiss eller ett bedömningsunderlag från läkare, distriktssköterska eller diabetessköterska. Underlaget beskriver din diagnos och vilken riskgrupp du placerats i, och det styr hur ofta du får komma.

Utan remiss kan du alltid boka och betala själv. Har du diabetes är det ändå värt att först gå via vårdcentralen, eftersom bedömningen där avgör om du har rätt till subventionerad vård, och eftersom du då hamnar i ett system där fötterna följs över tid i stället för att behandlas vid enstaka tillfällen.

Vem får kalla sig medicinsk fotterapeut?

Titeln är inte skyddad. Medicinsk fotterapeut, fotvårdsspecialist och podiater är inga legitimationsyrken, till skillnad från tandhygienist, fysioterapeut och sjuksköterska, och Socialstyrelsen utfärdar ingen legitimation för dem. Utbildningarna finns bland annat inom yrkeshögskolan och skiljer sig i längd och innehåll.

Frågan om att skydda titeln har återkommande lyfts med hänvisning till patientsäkerheten, men i dagsläget får du själv kontrollera vad som ligger bakom titeln. Fråga efter utbildning, hur länge personen arbetat med riskfötter och om mottagningen har avtal med regionen, vilket i praktiken innebär att kraven granskats av någon annan än dig.

Vad kan jag göra själv mellan besöken?

Titta på fötterna varje dag, även mellan tårna och under fotsulan, gärna med hjälp av en spegel. Tvätta och torka noga, smörj torr hud men inte mellan tårna, och byt strumpor dagligen.

Låt bli vassa verktyg mot förhårdnader och undvik liktornsplåster med syra, som kan fräta upp ett sår på hud utan känsel. Känn med handen i skorna efter grus och sömmar innan du sätter på dem, eftersom foten inte alltid gör det åt dig. Nya sår, rodnad, svullnad eller missfärgning på foten ska bedömas snabbt. Vid diabetes räknas ett fotsår som ett brådskande ärende, och du ringer din mottagning samma dag eller 1177 för råd om vart du ska vända dig.