Klimakteriebehandling

Klimakteriet är ingen sjukdom utan en övergång, men besvären kan vara tillräckligt påtagliga för att sömnen, arbetet och relationerna ska påverkas. Behandlingsutbudet är bredare än många tror och sträcker sig från lokalt östrogen mot slidbesvär till systemisk hormonterapi och icke-hormonella läkemedel. Vilket som passar avgörs tillsammans med en läkare, aldrig av en tabell.

Övergångsbesvär beskrivs ofta som vallningar, och det stämmer så långt att vallningar är det vanligaste symtomet. Men bilden är bredare än så. Sömnen bryts sönder av nattliga svettningar, humöret svänger, lederna värker, koncentrationen sviker och slemhinnorna i underlivet blir torra på ett sätt som gör sex smärtsamt och urinvägsinfektioner återkommande. Många söker vård för sömnen och nämner det andra först på vägen ut.

Vad händer i kroppen under klimakteriet?

Äggstockarnas produktion av östrogen minskar och blir oregelbunden under några år innan den upphör. Menopaus är namnet på den sista menstruationen och fastställs i efterhand, när tolv månader passerat utan blödning. I Sverige inträffar den i genomsnitt vid 51 års ålder.

Perioden dessförinnan, perimenopausen, är ofta den mest symtomtyngda. Hormonnivåerna svänger kraftigt, mensen blir oförutsägbar och besvären kommer och går. Det är också då många får höra att de är för unga för klimakteriet, trots att besvären kan starta flera år före den sista mensen. Uteblir mensen före 40 års ålder handlar det om något annat, prematur ovariell insufficiens, och det ska utredas.

Hur länge håller besvären i sig?

Vasomotoriska symtom, alltså vallningar och svettningar, drabbar omkring 70 procent och håller oftast i sig längre än fem år. För ungefär var tredje kvinna blir de svåra nog att söka vård för, och hos 10 till 20 procent hänger de kvar i tio till femton år. Det är alltså inte en fråga om att bita ihop några månader.

Slidbesvären följer ett annat mönster. Torrhet, sveda, samlagssmärta och urinträngningar beror på att slemhinnan tunnas ut när östrogenet försvinner, och de brukar snarare förvärras än gå över med tiden. Det är därför just de besvären ofta behandlas långsiktigt.

Vilka behandlingar finns vid klimakteriebesvär?

Systemisk menopausal hormonterapi har bäst dokumenterad effekt mot vallningar och svettningar. Behandlingen bygger på östrogen, och har du livmodern kvar kombineras det alltid med gulkroppshormon för att skydda livmoderslemhinnan. Östrogen kan ges som tabletter eller via huden i form av plåster, gel eller spray, och valet av beredningsform påverkar riskprofilen.

Vid besvär som enbart sitter i underlivet är lokalt östrogen förstahandsvalet. Det ges som kräm, vagitorier eller ring, verkar där det läggs och tas knappt upp i blodet i de doser som används. Därför kan det ofta erbjudas även till kvinnor som av medicinska skäl inte kan använda systemisk behandling, men bedömningen görs individuellt av läkare.

Dosering, preparatval och upplägg hör hemma i mötet med din vårdgivare. Den här sidan beskriver vilka vägar som finns, inte vilken behandling just du ska ha.

Vilka icke-hormonella alternativ finns?

För den som avråds från eller inte vill ha hormoner finns läkemedelsalternativ. Fezolinetant verkar på temperaturregleringen i hjärnan och är utvecklat mot vasomotoriska symtom. Vissa antidepressiva i grupperna SSRI och SNRI samt gabapentin används också mot vallningar, ibland utanför läkemedlens godkända indikation, vilket läkaren ska informera om.

Vid slidbesvär finns hormonfria fuktighetsgivande preparat och glidmedel, som lindrar men inte återställer slemhinnan. De kan användas parallellt med annan behandling. Levnadsvanor gör skillnad för sömnen och det allmänna måendet, och fysisk aktivitet har dessutom värde för skelett och hjärta i den här åldern.

Hur vägs nytta mot risk?

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendation slår fast att hormonterapi är effektiv och kan rekommenderas när besvären påverkar livskvaliteten, förutsatt att nytta och risk vägs mot varandra individuellt. Det som ska vägas in är din ålder, hur nära menopaus du står, dina symtom och din sjukhistoria.

Riskerna är verkliga och ska vägas mot besvären, inte viftas bort. Kombinerad behandling med östrogen och gestagen ökar risken för bröstcancer, och riskökningen växer med behandlingstiden och är tydligast efter mer än fem år. Den klingar av långsamt och finns kvar en tid även efter att behandlingen avslutats. Östrogen i tablettform ökar risken för blodpropp, medan östrogen som tas upp genom huden i form av plåster eller gel inte ger samma riskökning. Behandlingen är olämplig efter bröstcancer, blodpropp, stroke eller hjärtinfarkt. Oklar blödning från underlivet ska alltid utredas innan något sätts in, och blödning efter menopaus är ett symtom som ska bedömas skyndsamt.

Vart vänder jag mig?

Vårdcentralen är rätt första kontakt och kan både utreda och behandla. Vid tidigare cancer, komplicerad sjukhistoria, uteblivet svar på behandling eller oklara blödningar går vägen vidare till gynekolog, och i många regioner kan du skicka en egen vårdbegäran utan remiss. Inom regionfinansierad vård gäller vårdgarantin och besöksavgiften räknas mot högkostnadsskyddet.

Det finns också privata klimakteriemottagningar, ofta med kort väntetid och längre besök. Saknar mottagningen regionavtal betalar du hela beloppet själv, och varken högkostnadsskydd eller frikort gäller. Kontrollera behandlarens legitimation i Socialstyrelsens register och att verksamheten finns hos Inspektionen för vård och omsorg. Ta med en läkemedelslista och gärna anteckningar om hur ofta vallningarna kommer och hur sömnen ser ut, eftersom det är symtomen och inte proverna som styr bedömningen. Allmän information finns på 1177.